Rätt från börjans doktorand Emil Erdtman har läst en ny bok om universell utformning, skriven av den norska teologen Inger Marie Lid. Hon doktorerade 2012 med avhandlingen Accessibility for all? om människosyn och etiska frågor kring universell utformning, mångfald och delaktighet.
En av Lids huvudpoänger är att universell utformning måste utgå från olika användares personliga erfarenheter i konkreta sammanhang. Det krävs en samskapande process där olika erfarenheter bryts mot varandra – i en ”oenighetsgemenskap”
Inger Marie Lid har skrivit flera vetenskapliga artiklar om universell utformning och nu senast den mer populärt skrivna boken Universell utforming – og samfunnsdeltakelse (2020). Med boken vill hon bredda förståelsen av universell utformning till att inte bara handla om tekniska krav och gränsvärden, och visa på den människorättsliga dimension som begreppet fått i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning.
Boken är delvis teoretisk, men det märks att Lid också tycker om att ta upp konkreta exempel på hur tillgänglighet och universell utformning fungerar i stadsrummet. Exemplen är tagna från Norge och det är landsmännen hon vänder sig till denna gång. För oss i Sverige – där universell utformning inte har så lång historia som i Norge – är bokens diskussioner ändå mycket inspirerande.
Demokratiskt underskott
1997 lagstiftade Norge om universell utformning. Enligt norska plan- och bygglagens portalparagraf ska byggprocesser ta hänsyn till universell utformning och även vara samskapande (”medvirkning”). Norge har en ny skollag från 2016 och enligt universitets- och högskolelagen ska lärmiljöer vara universellt utformade. Sedan 2018 har Norge en samlad diskrimineringslag där universell utformning ingår som en skyldighet för offentlig och privat verksamhet som riktar sig till allmänheten.
Men den lagstiftning som funnits i 20 år har enligt Lid visat sig vara svag. Av de ansträngningar som gjorts för universell utformning har så gott som inga utvärderats vetenskapligt.
Det har till exempel tillkommit fler ledstråk för synskadade och entréer utan trappor, men ingen vet om människors rätt att utvecklas och uttrycka sig som medborgare har stärkts. Det har producerats broschyrer och manualer om hur man bygger universellt utformat, men i ramplaner och policyer på övergripande nivå har perspektivet ännu inte slagit igenom. Universell utformning har handlat mer om teknik än etik, och mer om praktiska än teoretiska aspekter, något som enligt Inger Marie Lid har medfört ett demokratiskt underskott.
Utgår från Nussbaums rättviseteori
Filosofen Martha Nussbaums rättviseidé (retferdighet på norska) handlar om att alla har rätt till ett värdigt liv efter vad människor och samhällen klarar och orkar (Capabilities Approach). Staten ska ge medborgare möjlighet att leva ett meningsfullt och gott liv och garantera att alla människor kan leva de liv de vill och önskar. Det här synsättet har inspirerat Inger Marie Lid, liksom Aristoteles tankar om det goda livet. Från Aristoteles har hon plockat in tre kunskapsbegrepp som i hennes analys betecknar tre nivåer i arbetet med universell utformning:
| Makro | Episteme – förståelse | Hur uppkommer funktionshinder i samhället? |
| Meso | Techne – praktisk kunskap | Vilka lagar och regler fungerar? |
| Mikro | Fronesis – omdöme och vishet | Hur ska den konkreta situationen utformas? |
På makronivån är universell utformning en etisk princip och skyldighet för staten, men även en demokratisk och människorättslig strategi för en samhällsförändring grundad i människors lika värdighet (dignity). Syfte med universell utformning är att stärka medborgarnas möjlighet till delaktighet.
På mellannivån handlar universell utformning om lagar och tillgänglighetsregler med gränser (tröskel) för vad som är godtagbart som universell utformning. Men Inger Marie Lid är mån om att kombinera denna tekniska och instrumentella nivå med den humanistiska och visionära sidan av universell utformning.
När det gäller enskilda människors liv (mikronivån) är inte universell utformning ett särskilt användbart begrepp. Det är inte universell utformning människor upplever i situationen utan tillgänglighet och användbarhet i varierande grad.
Användarupplevelsen körs över
Inger Marie Lid betonar att regler och krav (mellannivån) inte räcker för att uppnå en upplevelse av tillgänglighet. Ett problem med tillgänglighetskrav är att den som klarar ”gränsvärdet” ofta slår sig till ro och tror att lösningen fungerar för alla. Människors egna erfarenheter kan också komma att köras över. Hon tar ett exempel från kyrkan där ett it-system uppfyllde alla lag- och upphandlingskrav men ändå upplevdes otillgängligt av användare.
Verkliga situationer är komplexa. Kollektivtrafiken och stadsrummet kanske uppfyller alla krav och regler, men användaren kan ändå uppleva miljön som otillgänglig i exempelvis rusningstid – när det varken går att ta sig fram eller få en plats. Inger Marie Lid betraktar upplevda funktionshinder som en dimension av det mänskliga livet – för alla människor. Vi befinner oss alla på en skala – även utifrån livsförloppet – där funktionsförmågor varierar. Det är denna variation av mänsklig mångfald som samhällsbygget borde utgå från.
För Inger Marie Lid handlar Universell utformning om att vara öppen för en mängd olika lösningar och därmed också ett bredare spektrum av delaktighet och sociala roller i samhället. Flexibla lösningar – även de tekniska – fungerar för olika personliga önskemål och behov och integrerar nya grupper i processen.
Bostadskraven för rigida
Inger Marie Lid håller med de arkitekter som hävdat att kravet på universell utformning av bostäder kan leda till alltför stelbenta föreskrifter, som inte tar hänsyn till att människor har olika önskemål om hur man vill bo. Hon menar att den fysiska stadsplaneringen bör kopplas samman med den sociala stadsplaneringen. Man ska inte kan ställa krav på en bostad eller en aktivitet utan att ta hänsyn till det sociala sammanhanget.
Ett äldreboende kan exempelvis ha alla faciliteter, men om det ligger på en höjd blir det svårt och eller omöjligt att ta sig hem efter promenaden. Att tolka universell utformning ur ett sådant helhetsperspektiv innebär att man inte bara mäter ”snurradier” för rullstol utan att även tar in hur det ser det ut i närmiljön. Finns det exempelvis affär och kollektivtrafik i närheten?
Det här innebär att man måste ta hänsyn till hela ”aktivitetskedjan”. Att använda kollektivtrafik handlar inte bara om att ”åka med buss”. Inger Marie Lid nämner ett exempel där busshållplatser byggdes om efter alla tillgänglighetskrav, samtidigt som de blev färre hållplatser. Då försämras möjligheten att ta sig från en plats till en annan, för dem där avståndet till och från hållplatsen är viktigt.
Ska tillämpas i konkreta situationer
En av Lids huvudpoänger är att universell utformning måste kontextualiseras för att kunna tillgodose olika behov på ett flexibelt sätt. Universell utformning ska tolkas i ljuset av en konkret situation av personlig erfarenhet och tillämpas i konkreta situationer för att i slutändan leda till något som är användbart. I denna designprocess ska man inte utgå från en abstrakt genomsnittsmänniska – eller abstrakt ytterlighetsanvändare – utan från verkliga personer med konkreta upplevelser. Människors direkta erfarenheter och situerade tillgänglighetskunskap av vad som fungerar i praktiken för olika människor är grunden för skapandet av universell utformning. Om en skola ska byggas måste själva upplevelsen av att gå i skolan ”byggas in”, tillsammans med det mål verksamheten ska ha.
Medverkan i samhällsplanering
Inger Marie Lid menar att det är omöjligt att designa för alla. Universell utformning ska istället ses som en flexibel process i samarbete med människor som har olika förutsättningar och behov och som kan förstå dem i ljuset av konkreta livssituationer. I den samskapande processen (medvirking) krävs ett spektrum av olika erfarenheter – en ”oenighetsgemenskap”.
Här är den kunskap som personer med funktionsnedsättning och deras organisationer har nödvändig i samhällets planerings- och skapandeprocesser. Dialogen med den självupplevda erfarenheten av otillgänglighet ger insikt och förståelse för varför tillgänglighet, hjälpmedel och andra åtgärder är viktiga och för vilka.
Inger Marie Lid betonar också att olika professioner måste vara med i processen. De som arbetar med folkhälsa har till exempel en annan överblick än vad en funktionsrättsorganisation har. Det finns utmaningar när det gäller att överbrygga olika vokabulär och förståelseramar, men båda dessa typer av kunskap behövs i processen.
Fler professioner än idag måste medverka i till exempel arbetslag kring stadsplanering. De som arbetar med trafikplanering har exempelvis inte så stora kunskaper om hur man rör sig med en permobil, och måste därför samarbete med andra professioner – även socialtjänst, vård och omsorg. De som arbetar med habilitering och rehabilitering har delaktighet i samhället som mål. Här har arbetsterapeuter och sjukgymnaster kunskap om vilka miljöer och lösningar som fungerar.
Ett nytt sätt att förstå likvärdig tillgänglighet
Samhället kommer aldrig fungera fullt ut för alla människor, men universell utformning är en samhällsstrategi som hjälper oss förflytta gränsen för hur stor andel som kan delta eller använda något. Målet är likvärdig tillgång till produkter och tjänster genom många tillgängliga lösningar som fungerar för olika behov (inte en och samma lösning för alla). När samhället ger rum åt den mänskliga mångfalden, inklusive sårbarheten (istället för att rensa bort den), får universell utformning en starkare demokratisk och människorättslig förankring. När människors erfarenheter uppvärderas framträder värdefull kunskap för utformningen av samhället.
Universell utformning är för Inger Marie Lid helt beroende av denna kunskapsutvecklande process där människors konkreta erfarenheter av tillgänglighet tas tillvara i samhällsplaneringen.
Framför allt är det en etisk plikt bortom lagar och regler för att nå målet med en likvärdig tillgänglighet – och bidrar med en människorättsdimension i tillgänglighetsarbetet.
Inger Marie Lid konstaterar:
”Universell utformning är inte summan av tillgänglighet för flera grupper av människor utan ett nytt sätt att tänka på och förstå likvärdig tillgänglighet med utgångspunkt i att människor är olika”.
Sammanfattningsvis ger Inger Marie Lid i den här boken en snygg lösning på den spänning som kan finnas mellan universell utformning som ett slags regelverk för tillgänglighet (den dominerande synen i Norge) och den människorättsliga dimensionen av universell utformning, som utvecklats utifrån Funktionsrättskonventionen och till exempel FN:s Allmän kommentar nr 2 (kopplad till konventionen) och senast även i den nya europeiska standarden om tillgänglighet genom universell utformning (SS-EN 17161). Men frågan om HUR man i praktiken ska gå tillväga för att få till det där samskapandet återstår att besvara. Kanske kommer det i Inger Marie Lids nästa bok…